Från ett sinne av eld och stjärnstoft

De kallar mig Sorcerer.

Inte för att jag är klok, men för att jag bränt mig fram genom mörker.

Mitt liv började inte i skydd av sköld eller klinga, utan med en bok i handen och ett ljus i bröstet. Runt mig – skratt. De sa att jag aldrig skulle överleva första skriket från en Dragon. Men jag lyssnade inte. Jag läste. Jag lärde.

Och jag exploderade.

🔥

Jag minns mitt första Explosion Rune. Det var inte mycket, bara ett litet bloss i skymningen. Men känslan... Den där hettan, den där kontrollen över kaoset – det var där och då jag blev mer än bara en lärling.

Mina fingrar blev mitt svärd. Mitt sinne blev mitt pansar.
Jag lärde mig att elden lyder den som förstår den.

Jag blev ett vapen.

🌪️

De andra fruktade det jag blev.
De kallade mig "glasskanon", men glömde att glaskanter skär lika djupt.

Jag sprang naken in i Inferna.
Jag låg på marken i Pits of Inferno, med bara ett HP kvar och en visshet om att nästa UE skulle ta med sig något i döden.
Jag levde för den där tunna linjen mellan triumf och total förintelse.

⚡

Jag har sett hela parties falla medan jag själv brände mig ut – ensam – med bara mitt last ring som tröst.
Jag har stått längst bak på Zushuka, tyst som natten, men med händerna glödande.
Jag har haft hela världen emot mig – tills de behövde damage. Då ringde de mig.

Jag var aldrig trygg.
Jag var aldrig skyddad.

Men jag var kraft.

✨

Att vara Sorcerer är att alltid vara först på damage och sist på hjälp.
Att spela högt – och ibland brinna ut.
Men när det fungerar, när allt klaffar – då är jag inte bara en spelare.

Jag är en storm i människohamn.

Jag är Sorcerern.

Och jag är inte klar.